Detta konstanta dånande i huvudet håller på att göra mig tokig! De senaste dagarna har volymen på oljudet vart så högt att jag har svårt att höra vad både andra och jag själv säger. Fruktansvärt obehagligt, störande och uttröttande.
Jag orkar inte längre!
Utöver dånet en smärta i bakhuvudet som kommer och går och en migränliknande huvudvärk som inga piller biter på.
Jag börjar bli rädd…
Efter ännu en riktigt pissig dag (som jag sovit bort större delen av) med yrsel, dån och konstig smärta i nacken så sitter jag och försöker hitta saker som gör/gjort mig glad den sista tiden.
Lussefest med dagmammorna med fotoförbud…
Barnens dansuppvisningar. (Givetvis var mobilen död under Benjamins…)
Att plötsligt springa på en pyntad julgran ute på promenaden.
När barnen lyckas leka tillsammans i två minuter utan att bråka eller slåss…
Det har kännts som om jag långsamt långsamt vart på väg mot rätt håll. Dånet i huvudet minskade och jag behövde inte sova flera gånger om dagen längre. Men lika många steg som jag tog fram har jag nu ramlat bak igen….
Dånet är tillbaka. Tröttheten är överväldigande. Orkar ingenting. Ingen som helst energi. Kroppen strejkar. Försöker jag trotsa tröttheten mår jag skit, skakar, matt o illamående. Huvudet känns som en stor gungande, värkande, kaotisk geleklump.
Försöker få min rastlösa själ att acceptera läget, men det kryper i benen av att inte vara igång som jag brukar.
På kvällarna kommer ångesten krypande och jag känner hur varenda muskel i min kropp är helspänd. Försöker slappna av men kroppen lyder inte.
Vet att det blir mycket negativt här nu, men jag behöver få ge uttryck för mina tankar o känslor så jag hoppas att ni står ut med ”gnället”?
Hela mitt liv har jag byggt på muren. Skyddsmuren. Den som släpper in men inte ut. Därinne har jag sen lagrat allt jobbigt och obehagligt som hänt, som jag känt, som jag tänkt. Jag har samlat och samlat och samlat. Tryckt in så mycket det går och lite till, sen har jag låst dörren ordentligt och slängt bort nyckeln. Tänkt att det ligger i säkert förvar där. Det som inte syns finns inte.
Men innanför muren har det växt. Känslorna, tankarna och minnena har förökat sig. Det sväller och sväller och nu är platsen slut. Muren spricker sakta men säkert och ut sipprar allt det jobbiga. Droppe för droppe förgiftar det min kropp som nu fått nog och säger STOPP! Den orkar inte mer. Den har fått nog. Den har gått i strejk.
Har vart hemma i tre veckor nu. Kommer vara hemma några veckor till. Jag ska vila. Jag ska ta det lugnt. Jag ska lära mig att inte stressa. Jag ska lära mig att hantera ångesten. Jag ska lära mig att tänka på mig själv. Jag ska göra saker jag mår bra av.
Låter så enkelt men är så svårt!!
Det är så lätt att bara sätta på sig masken och köra på som vanligt, låta folk tro att allting är bra. Jag vill ju att det ska vara så. Att det ska vara bra. Men hur gör man?? Hur når man dit?
Jag ska klara det!!!!!
yramamman 