Nu ska jag dela med mig av en liten del av mitt livs historia…

Jag har precis slötittat på det där programmet med Martin Stenmark, där han uppfyller folks drömmar. Dagens tema var barncancer, och minnena väller upp inom mig.
Det är nog inte så många som vet det, men jag tillbringade några veckor på barncanceravdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg när jag var 12 år.

Det började med att vi upptäckte att jag hade en stor knöl utanpå/inuti halsen. På den tiden bodde vi utanför Värnamo så jag blev först inlagd på länssjukhuset i Jönköping. Läkarna var mycket förbryllade över den här knutan och det var ett väldigt tryckande och klämmande på min hals. De var ganska så hårdhänta och det slutade ofta med att jag satt och grät av smärta.

Efter några dagar i Jönköping blev vi så skickade till Göteborg. Ingen talade om för mig vad som misstänktes. Men jag har en alldeles glasklar minnesbild av när vi satt längst ner i korridoren på avdelningen och väntade på att få vårt rum. Emot oss kommer ett litet barn på en trehjuling. Barnet är alldeles svullen i ansiktet och har inget hår. Jag frågar mamma varför han/hon ser ut sådär. Får till svar att barnet får en medicin som orsakar detta, och att jag också kanske kommer behöva ta denna medicin.
Jag blev helt förtvivlad! 12 år och hårlös, det var väl det värsta som kunde hända…

De första dygnen i Göteborg hade jag och mamma eget rum. Men efter ett tag blev det så fullbelagt att det t.o.m låg barn ute i korridorerna! Skrämmande. Bilderna av dessa sjuka, svullna, skalliga, döende barnen sitter fastetsade i mitt minne för alltid.

Klämmandet på min hals fortsatte och en massa prover togs:
Benmärgsprov, jag blev sövd tack o lov, har hört att det gör sjukt ont.
Biopsi, en dm lång nål rakt in i halsen, gjorde om det för några år sen – INTE skönt!
Odlingsprov, en bit av knölen skars ut för att odlas på ett marsvin! (och det berättade de för mig!) Därav mitt tjusiga ärr på halsen.
.

Jag vet inte exakt under den här perioden det var, men jag minns tydligt när läkaren tog in mig o mamma på sitt rum för att berätta att det inte var cancer. Mamma grät av lättnad, men jag som fortfarande inte hade en aning om vad som misstänkts blev förstås livrädd. Inte blev det bättre när vi kom ut ur rummet och sjuksystrarna också grät och kramade om oss!
Vad jag däremot inte minns är när eller hur någon förklarade för mig…

Knutan i halsen visade sig vara en godartad struma, Riedls struma. En mycket ovanlig sort som det då bara fanns sex dokumenterade fall av i världen, varav jag var det enda barnet.
Jag gick på regelbundna kontroller tills jag var 18, sen trodde man att den växt bort av sig själv.

Jag fattar inte hur min mamma orkade med allt det här. Hon var höggravid och bara nån vecka efter att vi kommit hem föddes mitt första syskon, Simon.

Själv känner jag, såhär 26 år senare, en enorm tacksamhet för att det inte var cancer!
De där veckorna har satt smärtsamma ärr i själen, men det kunde ju vart så otroligt mycket värre!!!